Söndagens skogstur i ett behagligt höstväder, med runt 10 graders värme och lätt duggregn gav många goda fotomöjligheter. Vid en myrstack stannade jag till en stund och funderade kring det tillsynes välorganiserade samhälle som stacken innebär. Alla har sin uppgift som de utför utan att klaga allt för artens bästa. Om myrorna vet varför de sliter och jobbar låter jag vara osagt.
Tekokaren som jag benämner den engelskbyggda japanska hybriddrivna bilen som då och transporterar runt mig, har denna gång tagit mig till Omberg. Från Stocklycke där mot Hästholmen löper en enkelriktad väg, med en hissnande utsikt över Vättern högt uppifrån på de näst intill lodräta klippväggarna. Här och var finns det rastplatser iordninggjorda som lämpar sig väl för en kaffetår samtidigt som det går att njuta över utsikten.
Gårdagens solnedgång var magisk här i Norrbotten. Dagen erbjöd kortärmsväder, även om vi nu är i mitten av oktober. Det borde kommit snö och ligga ett tunt lager is på sjön. För tre år sedan hade det redan kommit 70 cm snö vid samma tdpunkt på året. Bara att njuta sommarens sista värmande strålar så länge det går.
Det vackra är inte alltid det rätta. Den röda flugsvampen är vacker där den växer i skogen. Tuggar man i sig flugsvampen kommer giftet amanitin att tas upp av kroppen. Det är inte bra för den fortsatta karriären som svampplockare i och med att giftet ger svåra skador på levern. Släktingen den vita flugsvampen är än mer obehaglig i och med att prognosen för att överleva konsumtion av den svampen är försumbar om inte behandling sätts in omedelbart.
Det är rester av Rikssexan som syns på bilden och det är i runda slängar femtio år sedan denna vägsträcka senast användes. Den löper parallellt och nära på södra sidan om den breda f d E18/E20 mellan Slyte och Götlunda, som i sin tur har ersatts med en motorväg med en sträckning norr om Arboga.
Vägräckerna har suttit fast i granitblock och alltjämt är vägen farbar i måttliga hastigheter. Under löven går det att finna den asfalt som tidigare bildade en del av vägen mellan Göteborg och Stockholm. Sakta tar naturen över, även om det tar förvånandsvärt lång tid. Nog kunde de bygga tid förr i tiden.
Det är sommar och sångsvanfamiljen simmar runt i sjön som bildats av den nedlagda lertäkten. Bilden har några år på nacken vilket inte gör någon större skillnad när svanparet återkommer år efter år och får fyra eller sex ungar. De kommer i februari eller mars beroende tillgången på föda och öppet vatten. De häckar på samma tuva varje år. Det kan bero på ligger lagom långt bort från faror. Vad som är en bra plats har de örnkoll på.
Tiden borde nu vara inne för svanfamiljen att ge sig av mot sydligare breddgrader som t ex Holland för sitt vinterkvarter. Övervintra för att sedan återkomma till våren. Ungarna tycks klara sig själva eller så har de dukat under på vägen. Under de sex år jag tittat till sjön har det aldrig varit fjolårsungar som kommit tillbaka och inte heller fler svanpar än en ett enda. Kan hända det beror på att inga fler svanar har hittat fram till sjön.
Ormslån eller kopparödlan som den även kallas är vid en första anblick slående lik en orm, mest för att den saknar ben. Lättast är den att hitta under den varma delen av året bland stenar och torra löv, vintertid ligger den i dvala i håligheter under marken. Huvudfödan är maskar även om en och annan insekt kan slinka ned i magen. Som kopparödla kan det vara bra att se upp för t ex hasselsnoken som gärna äter ödlor, där ormslån lätt glider ned genom strupen med tanke på dess kroppsform.
Nyanserna 