Fotoutflykt

Gårdagen, den första dagen i oktober bjöd på ett fantastiskt skönt sommarlikt höstväder. En fotoutflykt stod på programmet med förhoppning om solbränna och naturupplevelse. Jag styrde kosan mot fågelsjön, den jag skrev om för någon dag sedan och kunde raskt konstatera att svanfamiljen inte längre kvar i sjön.

Halvvägs runt sjön finns en bänk under ett äppelträd intill sjön. Att tankarna gick till Newton och hans upptäckter om risken med att sitta under ett träd där frukt faller mot marken. Funderade en stund över vad som hade hänt om äpplet istället för att falla ned intill honom hade träffat hans huvud istället.

För en tid sedan såg en intervju med en naturfotograf som fotade rovdjur i de svenska skogarna, där han berättade om sina möten med dem. Vissa människor tycks ha en förmåga att djuren kommer fram till dem och känner trygghet var hans uppfattning om hur tilliten fungerar. En erfarenhet väl värd att pröva och en bra plats att göra det på är bänken under äppelträdet.

Direkt när jag sätter mig kommer en slända flygande och sätter sig på bänken intill mig. Den sitter där en stund innan den flyger till jackan jag har på mig. Efter kort stund lyfter den och flyger till min hand och det kittlar till lite när den landar. Kan hända det ligger något i det att vissa personer kommer djuren till. För bra för att vara sant tänker jag och slår bort tanken.

En bit ut i sjön ser jag en and simma för att då och så titta mot mitt håll. Helt plötsligt ser jag den komma simmande mot mig. Väl framme vid strandkanten tar den sig med viss möda upp och vaggar fram till bänken jag sitter på. Den öppnar näbben och utstöter sitt kvackande läte. Den tycks vilja kommunicera med mig. Tänk om det ligger något i tanken jag nyss slog bort?

Svanfamiljen

Det är sommar och sångsvanfamiljen simmar runt i sjön som bildats av den nedlagda lertäkten. Bilden har några år på nacken vilket inte gör någon större skillnad när svanparet återkommer år efter år och får fyra eller sex ungar. De kommer i februari eller mars beroende tillgången på föda och öppet vatten. De häckar på samma tuva varje år. Det kan bero på ligger lagom långt bort från faror. Vad som är en bra plats har de örnkoll på.

Tiden borde nu vara inne för svanfamiljen att ge sig av mot sydligare breddgrader som t ex Holland för sitt vinterkvarter. Övervintra för att sedan återkomma till våren. Ungarna tycks klara sig själva eller så har de dukat under på vägen. Under de sex år jag tittat till sjön har det aldrig varit fjolårsungar som kommit tillbaka och inte heller fler svanpar än en ett enda. Kan hända det beror på att inga fler svanar har hittat fram till sjön.

Ormslå

Ormslån eller kopparödlan som den även kallas är vid en första anblick slående lik en orm, mest för att den saknar ben.  Lättast är den att hitta under den varma delen av året bland stenar och torra löv, vintertid ligger den i dvala i håligheter under marken.  Huvudfödan är maskar även om en och annan insekt kan slinka ned i magen. Som kopparödla kan det vara bra att se upp för t ex hasselsnoken som gärna äter ödlor, där ormslån lätt glider ned genom strupen med tanke på dess kroppsform.

Snoken

Snok i gräs, Foto Roland Magnusson

Den här ormbilden kom till på vårkanten för ett par år sedan på vägen hem från fågelsjön i närheten av byn. En snok, som av sin storlek att döma förmodligen är en hona låg på stigen. Det är nu jag upptäcker att jag endast har ett 300 mm teleobjektiv som inte är det bästa att använda när en orm ska avbildas på nära håll. Det fungerar bra när större fåglar ska fotas på ett inte allt för kort avstånd. I fickan hittar jag en mellanring som jag hade fått med mig, som raskt monterades mellan objektiv och kamera. Kombinationen blir riktigt användbar så att det går att ta bilder på ett par decimeters avstånd.

Kanske inte den bästa ormbilden, men väl en kul minnesbild av ett mötet med snoken.